"I Dionysos dissonans...."
Jag har ganska mycket funderingar i huvudet just nu, som kanske bygger upp till ett långt inlägg om några dagar. Tills dess får jag hålla igen lite och endast publicera dagens låt (lite sent idag igen, men...)
Idag är den tillägnad Lars Winnerbäck och en av hans äldre låtar. Tror att många håller med mig om att de gamla låtarna faktiskt är bäst!
Den här låten är ganska speciell. Jag har nog aldrig hört någon annan sjunga så mycket om älvor som herr Winnerbäck i sin första skiva. Jag tror att han använder "älvorna" som en metafor för något slags tillstånd man hamnar i när man nått en viss grad av fylla och man för tillfället upplever överdrivet starka känslor av någon sort...
Haha nu låter det som om jag suttit och grubblat på detta hur länge som helst, men så är faktiskt inte fallet :P... men tittar man på detta stycke från låten så kan det ju ligga något i det;
en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar
som hoppas harmoni och tolerans
men letar så febrilt i älvors dans
Om ni sedan läser hela texten så kommer ni märka att han skriver om Dionysos vinkapell, vilket helt klart stödjer min teori om fylla ;)
Aja, här är hela texten, och länk till låten på youtube (är lite trött på att lägga upp youtube-klipp hela tiden, det måste finnas ett smidigare sätt?). http://www.youtube.com/watch?v=r32jDvn9j2At
Låten innehåller också ett av de finaste fingerspelen jag vet! Lyssna på låten och läs texten samtidigt vetja :)
Fru Bast hälsade på den natten fri från alla domedagsdressyrer
månen stod i zenit över ån
i Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla med satyrer
och vi hylla vår förgängelsedemon
det var sommar och du skulle härifrån
och jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga
när Freja plockat ut sitt honorar
då vill man skrika börja om och stanna kvar
men vem hör en sådan sliten kommentar?
inga svar
men stjärnor föll och älvor höll oss fångna i ett avsked under månen
domedagsprofeter satt och grät
och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen
en kyss i Dionysos tête-a-tête
ett snedsteg av förlåt som jag förlät
för månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får
och då går det som det går
sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår
och det blev sent och det blev tyst
och när Bacchus hade kysst oss blev du rädd och jag blev stel
och du sa allt det här är fel
men alla älvor höll oss kvar och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen
och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimman
vi vände innan Venus syntes klart
och landa i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimme
satyrer vände hem från fläkt och fart
det va lugnt och tyst men knappast underbart
för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet
nu var vi två men ensamheten gav sig på
och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och du såg det men du bad mig inte gå, men förstå
och det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar
i Dionysos dissonans
en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar
som hoppas harmoni och tolerans
men letar så febrilt i älvors dans
så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument
och sagan fick det slut den skulle ha
men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert
men det såg jag först idag
och när jag vandrar ut ikväll till Dionysos vinkapell och ser satyrer höja glas
och älvor dansa i extas
jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån till en drottning under månen
